Osip Mandelstam, Tidens larm, Stockholm 2021. Översättning och kommentarer Bengt Jangfeldt
Förord
Osip Mandelstams prosabok Tidens larm, som publicerades första gången i Leningrad 1925, är ett försök att i maximalt koncentrerad form skildra stämningarna i det ryska samhället under 1800-talets sista och 1900-talets första decennier – ”kulturhistoriska bilder från självhärskardömets sönderfall”, som en kritiker formulerade det. Det är bokens ledmotiv. Det är dock inte en memoar; författaren vara bara 34 år när den kom ut. Parallellt med den historiska skildringen löper genom texten ändå ett privat tema. Det handlar om författarens kluvna identitet. Han tillhör två världar: det »judiska kaos« ur vilket han kom, med vilket han var förbunden genom blodet, och Petersburg, granitfasadernas stränga värld, dit han strävade och som blev hans poetiska hemland. Denna värld var viktigare och kärare för honom än den han föddes in i. ”Över texten reser sig triumferande Nevagranitens stilistik”, skrev en recensent, och tanken utvecklades av en annan: ”Här finns mindre lyckade ställen, en stundom irriterande och obskyr överförfining i tanke och uttryck, men allt är sekundärt i förhållande till något som jag skulle vilja kalla stilens imperialism med dess intelligenta och majestätiska skönhet”. Vid sidan av den förtätade tidsskildringen är det denna spänning mellan ”det judiska kaoset” och den stramhet för vilken Petersburg är sinnebilden som gör texten så laddad.
Mandelstams ambition var att återge ljudet som tiden frambringar, att skildra hur tiden ”låter”. ”Jag vill inte tala om mig själv utan skildra epoken, tidens larm och groning”, skriver han. Groning är den process under vilken ett frö utvecklas till planta. Den blir till en metafor för utvecklingen som Ryssland genomgick under decennierna som Mandelstam skildrar: från de första revolutionsfröna, sådda av narodnikerna på 1870-talet, till revolutionsåret 1917, då processen var fullbordad och fröna gick i ax. Som en ljudkuliss växer larmet – »dovt« i början, alltmer högljutt vartefter. På ryska heter ”larm” sjum – ett onomatopetiskt ord som för tankarna till sus, brus på svenska. Sjum innefattar allt detta: både suset/bruset som hörs när man lägger örat till ett snäckskal och larmet som spräcker trumhinnorna när revolutionen drar upp ljudvolymen. För denna semantiska spännvidd saknas en svensk motsvarighet – ”larm” återger endast den högsta ljudnivån. I brist på bättre alternativ har jag valt att översätta sjum med detta ord.
Det för oss in på översättningen. Detta är tredje gången som Tidens larm ges ut på svenska i min översättning. Den första utkom 1977 på Coeckelberghs förlag. Den andra trycktes i en samlingsvolym med Mandelstams prosa, Ordet och kulturen, utgiven av FIB:s Lyrikklubb 1992.
De första två översättningarna var mer eller mindre identiska. Den tredje, som här presenteras, kan närmast betraktas som en nyöversättning. Osip Mandelstams sätt att uttrycka sig på prosa är mycket speciellt och ligger mycket nära språket i hans dikter. Det är en poets språk, förtätat, elliptiskt, och hans tankemönster och bildspråk låter sig inte alltid entydigt tolkas. Den första översättningen var helt enkelt inte tillräckligt bra. Detta beror till stor del på översättarens tillkortakommanden, men inte enbart. På 1970-talet var Mandelstam en i Sovjetunionen förbjuden författare, ett urval av hans dikter hade visserligen publicerats men någon textkritisk utgåva av hans prosa fanns inte. I avsaknad av en sådan förblev många av referenserna och undertexterna i Tidens larm svårtydda, vilket påverkade översättningens kvalitet.
Den fösta kommenterade versionen av Tidens larm utkom i Moskva 1990, under perestrojkans slutfas. Den bringade klarhet i en del dunkla passager men själva texten var ett omtryck av den första utgåvan från 1925, som var illa korrekturläst. Någon kritisk jämförelse med den andra utgåvan från 1928 (också den slarvigt korrekturläst) gjordes inte av redaktörerna. Skillnaderna mellan de båda texterna är inte många men på ett par ställen avgörande. Föreliggande översättning bygger på en jämförande läsning av texterna. Vad gäller semantiska divergenser har jag följt den senare utgåvan. Notapparaten i föreliggande utgåva av den svenska översättningen är också väsentligt utökad i jämförelse med de tidigare.